Sedan jag flyttade hemifrån har jag vetat att jag är "husmänniska", har känt mig instängd i lägenhet. När jag träffade min man var vi helt ense om att en dag ska vi skaffa hus, för det måste man ha. 

 

2012 när vi fick veta att vi väntade vårt första barn ökade önskan om ett hus dramatiskt. Vi flyttade till en rejäl trea och bestämde att vi skulle bo där medan vi letade efter drömhuset. Personligen funderade jag på om man över huvud taget kunde ha barn i lägenhet. Konstigt, vet inte riktigt hur jag tänkte där. 

 

I slutet av 2013 hade vi fortfarande inte hittat nåt bra hus men längtan om fler barn infann sig ändå. Kan man ha två barn i en trea? Jo men allt går väl om man vill. 

 

I november 2014 kom så vår andra son till världen. Det har gått bra med allt, syskonen delar rum och man lär sig att "hushålla med den plats man har". 

 

Men så för ett tag sen hittade jag det perfekta huset, vi åkte på visning och det kändes som hemma på en gång. Allting gick i lås och helt plötsligt insåg vi att vi skulle bli husägare!

 

I augusti bär det av till vårt drömhus; barnen får egna rum, det är nytt fräscht kök, stort vardagsrum, nedervåning med gästrum arbetsrum och gillestuga, källare med förråd, nyrenoverat stort duschrum med bastu, groventre med ingång från garaget. Vi är lyriska! Helt enkelt har vi levt i vår egen bubbla ett tag nu. Packplanering och rensning av förråd osv. 

 

Snart är det dags att njuta av semester och sen har vi vårt hus😀