Vaknade idag och var på ett uruselt humör. Barnen var lugna och jag kunde sitta i fåtöljen med mitt morgonkaffe en stund. 

 

När jag sa till V att det var dags att göra sig i ordning bröt han ihop (som vanligt nu för tiden). Allting var (och är) nej! Efter lock och pock skulle jag få ta på honom kläderna, då visar det sig givetvis att han har bajsat. Det är också något nytt han börjat med, han säger inte ifrån när han bajsat och man får inte byta. Ständig kamp!

 

Nåväl jag fick på barnen både kläder och ytterkläder. Då hittar jag ingen napp till V, var enda en var spårlöst försvunna. Jag tittar på V och frågar var han lagt dem. "Vaddå?" svarade han med eftertryck (hans nya favoritord). Lagom irriterad ber jag honom att plocka fram dem men han låtsas inte förstå någonting. Efter att ha vänt upp och ner på hela lägenheten hittade jag en napp efter sisådär fem minuter. Tålamodet var helt slut och V fick halvspringa jämte vagnen hela vägen till förskolan.

 

När jag kom hem igen somnade E och jag pustade ut i min fåtölj. Då spelades morgonen upp i huvudet på mig och jag fick sååå dåligt samvete. Jag borde haft mer tålamod! 

 

Jag unnade mig egentid och tog en långdusch när E sov, sen myste vi i soffan. Jag gjorde allt för att samla kraft och se till att bygga upp tålamodet till jag skulle hämta V.

 

Ute sken solen och vårjackan åkte på. Det gick hyfsat smärtfritt att hämta V och när vi kom hem föreslog jag att vi skulle hämta upp hans traktor och vara ute och leka. Förslaget möttes med förtjusning och vi var ute i drygt en timme. Sol, lek och en nöjd son gör mamma glad. En sån eftermiddag var precis vad jag behövde, efter regn kommer solsken som man säger. 

 

(Napparna hittade jag sen, de var prydligt uppradade under fotpallen som jag har till fåtöljen)