Hela förra veckan spenderades hos mina föräldrar. Underbart med ständig barnvakt, maten serverad, någon annan som tvättar och städar samt trevligt sällskap. Har träffat släkt och vänner och haft det kanon.

 

Jag har under ett par månader sagt att V kommit in i en trotsperiod men någon gång under förra veckan kom den riktiga treårstrotsen som en blixt från klarblå himmel. V gjorde allt för att reta gallfeber på sin mamma, han skulle ingenting och han sa till och med emot sin mormor och morfar. 

 

V älskar sin förskola och en veckas ledigt resulterade i att han sprang dit idag. Någonstans då inbillade jag mig att det skulle bli en enkel dag. Ack så fel jag hade!

 

När jag skulle hämta V ville han givetvis inte följa med hem, alla mina trix som har fungerat innan bet inte alls. Det slutade med att jag tog honom i armen och formligen släpade honom därifrån. V illtjöt så tårarna sprutade och allt var fel; overallen satt fel, fötterna fick helt plötsligt inte plats i stövlarna, mössan gjorde ont osv. Helt genomsvett och lagom irriterad tog jag upp E för att äntligen kunna lämna förskolan. Givetvis kände jag då en rejäl bajsdoft och som grädde på moset så spydde E ner hela overallen. 

 

Samtalet med V på vägen hem;

-Har du haft roligt idag?

-nä

-Har du inte lekt med dina kompisar?

-nä

-Ni har väl lekt ute idag, det är ju roligt?

-nä

-Då går vi hem och äter mellanmål

-nä

-Jag vet, vi leker på ditt rum...med tåget eller bilarna

-nä 

-Vill du att mamma ska vara tyst nu?

-JA

 

Hej och välkommen treårstrots! Jag ser fram emot att du ger dig av!!