Att vara mamma kräver att man ständigt är effektiv, lyhörd och har en stor portion tålamod. Jag brukar köra på i full fart och knepet är att inte tänka på att man är trött. 

 

Såhär pass relativt nära den sista graviditeten är jag rent fysiskt trött också. Att gå till och från förskolan, bära på E (han väger ändå drygt 6kg), ta upp och trösta V (han väger över 15 kg nu) och alla dessa lyft vid skötbordet tar på kroppen när man är så otränad. Det gäller att sätta små mål, vilket är väldigt svårt och grymt frustrerande. 

 

Någon dag då och då sätter kroppen stopp och jag går in i någon slags dvala. I går kväll var ett sådant tillfälle. Jag blir okontrollerat trött, lite snurrig, huvudvärk och nästan lite illamående. Idag har jag känt mig som en zombie och lunkat fram i min egen lilla värld. Varje steg är en kamp och jag kommer på mig själv med att "dagdrömma".

 

När jag, efter mycket lock och pock, fått hem V från förskolan satte vi oss i soffan. V fick napp och snutte och tvn åkte på. Jag matade E och hoppades han skulle komma till ro så att jag fick vila lite. Han hostade till och spydde lite, yes tänkte jag när jag lyckades fånga det i handduken. Inga klädbyten behövdes och efter en stund halvsov både jag och E i soffan. Jag satt och njöt över hur bra allt klaffat och att det ändå är härliga små pojkar jag har. Då plötsligt känner jag hur en blöt, varm känsla infinner sig på min mage...E har lyckats få blöjan på sne och därför kissat ner både sig själv och mig...Sanering och klädbyte! I den stunden är det befogat att tänka tanken att man kanske skulle sälja sönerna på blocket.

 

Tur att de är söta och det finaste jag har!